Rapport från en solstol - Kristi Himmelsfärd 2016 i Södertälje

Det är maj 2016 och värmen har anlänt precis lagom tills det är dags för årets första modellflygevenemang av rang här i Mälardalen.

Efter mycken vånda om det skulle bli Norberg som brukligt eller Södertälje på Kristi Himmelsfärdsdag föll utslaget till slut i Södertäljes favör varvid Danne, Hugo med fru Gunilla, Janne, Magnus och Markus anträdde färden söderut. Det är inte så långt fågelvägen, men man måste runda Mälaren så det tar en stund. Väl där stötte vi på en annan klubbmedlen, Kugge, som glatt meddelade att han nog varit på plats de senaste 10-12 åren. Det ger väl en indikation när en annan var på Modellflygets Dag i Södertälje senast.

Vara som det vill med det, för solen sken från klar himmel så det var ingen större mening att oja sig över spilld mjölk. Att besöka Norberg på Kristi Himmelsfärd har varit trevligt det med. Skrev faktiskt ett reportage i Modellflygnytt förra året.

Mat och dryck fanns och några handlare hade slagit upp sina stånd. Plus lite begagnade modellflygsaker som också fanns uppställt för hugade spekulanter. Jag var väldans sugen på en Airdancer autogyro. Problemet var bara att säljaren inte kunde få ur sig vad han ville ha? Dessutom hade han svårt att skiljas från Rossi 40'an som satt i nosen, så det blev inget och det var kanske lika bra. Föregående ägare sålde den för han tyckte det var trist att stå ensam på fältet. När det var lagom flygväder för autogyron hade alla andra packat ihop eftersom det blåste för mycket.

Uppvisningen började med att en 4-propellerdrönare flögs autonomt längs publiken och filmade medan speakern förklarade att det inte var en drönare utan en modellflygfarkost. Drönare var stora saker som for omkring och släppte farliga saker i huvet på folk. Hur modellflygvarianten ska benämnas framgick dock inte. "Modellflygdrönarfarkost" låter lite krångligt. Men det kanske kommer något passande namn med tiden. Vem vet. En del säger ju "quad", men det betyder väl att den har 4 propellrar och det är det ju långt ifrån alla som har.

Hur som helst, liksom Barkarby Skaladagar på sin tid är detta ett uppvisningsevenemang där publiken betalar inträde. Synd bara att det inte flygs intensivare. Det skedde först när ordinarie uppvisningspiloter börjat glesa ur och de som inte kunde eller tordes visa upp filuriga impamanövrar tog till väders. Men innan dess hade förstås de som var lite modigare visat upp sina konster plus ett antal häftiga modeller. När en 5-cylidrig Moki lyfter blir man extra lycklig. Det låter härligt. Eller också är undertecknad miljöskadad som tycker att det ska låta. Gärna ryka och lukta också för den delen. David Eriksson från Bollnäs MFK brukar gästa vår klubb med en dubbeldäckare där det sitter en 5-cylindrig ASP i nosen, men den låter av någon anledning inte lika maffigt som Moki'n. Fast å andra sidan är det en rejäl skillnad på prislappen.

Jerker Winnå flög det linstyrda stuntprogrammet och flera av mina kollegor hade trots mogen ålder aldrig sett någon flyga lina. Märkligt tycker jag då alla som är en bit över 50 borde ha försökt knacka igång en Webradiesel som första insteg i hobbyn. Tydligen inte varför vi kom överens om att ta oss till Johannisberg i Västerås för att kolla in de som fortfarande tycker livet är lina. Inte att gå på lina alltså, för det är bland det mest irriterande dessa piloter vet. Dvs. folk som ovetande knallar över och knycklar till deras utlagda styrlinor.

Det där med att piloter ska stå i pilotrutor och ropa "jag landar", "radiostörning" mm. har jag alltid ansett som förlegat tills nu. F3A-piloterna var färdiga med sin uppvisning och på väg att landa. Den som landade först blev lite osäker var plan nr 2 som var en rejäl sak kommer in? Så han stod still tvärs startbanan för att inte vara i vägen när den andre landade. Inte förrän den landande piloten vridit huvudet upptäckte han att han var på väg rakt in i det stillastående planet och gav full gas och höjd vilket räddade en total katastrof. På håll såg det ut som om sporrstället endast ryckte loss huven, men tyvärr var även kroppen av.

Trots att det bara är gräs på startbanan flögs det jet. Även med helikopter. Dagens behållning från de som flög med propellern uppetill (i starten alltså) stod Wiken för. Han fick göra ett par extra autorotationer som avslutning till publikens stora förtjusning. Spektakulärt är bara förnamnet och helt under kontroll. Från hög höjd kommer helikoptern nerramlande under fritt fall i ryggläge med motorn avstängd. När det inte är mycket mer än ögonhöjd kvar slår Peter stopp. Helikoptern reser sig med hjälp av den energimängd som finns upplagrad i rotorn och Peter gör några extra krumelurer och ställer slutligen ner helikoptern framför fötterna efter att den baklänges på medspetsarna kommit glidande utmed gräset. Det gör Peter med en maskin han hade plockat ihop under natten eftersom han bytt helikoptermärke och inte riktigt litade på att hans normala helikopter skulle hålla ihop för avancerad flygning inför publik. Men eftersom han ville visa hur man kan flyga en heli fick han låna en. Märk väl, Peter har alltså aldrig flugit lånemaskinen, så han lyfter han upp helikoptern och känner på den under några sekunder. Tycker att det verkar OK och sen blev det flyga av. Herre jisses! Den mannen går inte av för hackor.

På tal om helikopter hade Södertäljeklubben ett lotteri där vinsten var att få flyga med i en riktig heli. En dam köpte fyra lotter och fick vinst på två, så både hon och sonen fick följa med upp. Men innan de försvunnit iväg ville piloten visa upp sin maskin. Jag flyger själv modellhelikoptrar och vet vilken respekt man måste ha för dessa tingestar. En 90-size heli vill man inte stå ivägen för. Frågan är om man ens skulle överleva. T.o.m en 450 kan mörbulta en rejält, så när en utrangerad militärhelikopter i privat ägo hänger 50 meter bort med rotorbladen i stort sett i samma höjd som vi satt känns det mindre lustigt. Nu tror jag inte underhållet var försummat på något vis, men pulsen går ner när den lyft och försvunnit.

Om man får tycka något för framtiden skulle det vara bra om arrangörerna tryckte ihop evenemanget. Ärligt talat finns det inte tillräckligt med piloter som törs uppvisningsflyga under så lång tid inför publik. Jag skulle tro att om själva den officiella uppvisningsdelen inskränkte sig till ett par tre intensiva timmar, då kunde fältet invaderas av flygsugna som inte har riktigt så starka nerver att de står pall för uppvisning. Då skulle det bli en mix av Modellflygets dag plus en vanlig träff och man skulle kunna ta med sig något flygbart så det inte enbart blir att tillbringa dagen i en solstol. Inget fel i det, men i sånt väder som det var kliade det i spakfingrarna.

I solstolen tillsammans med andra intresserade satt Danne Johansson från MFK BusyBee i Bålsta med e-post: sekreterare@busybeemfk.se