Kristiflygareträffen i Norberg 2015
Detta reportage återfinns i en förkortad version i Modellflygnytt nr 3, 2015
© SMFF/MFK BusyBee

För omväxlings skull var det fint väder om än något pustigt som Nalle Puh skulle uttryckt det.
Jag som kom österifrån längs den kurviga och vackra 256'an från Sala blev plötsligt varse stora förbudsskyltar vid vägkanten. Nå't nytt som militären hittat på? Nej då, resultatet av den stora skogsbranden året innan och det som återstod var ingen vacker syn. Lyckligtvis stoppade riksvägen branden att ta sig över till andra sidan och sparade därmed Karbennings kyrka som annars mest troligt blivit lågornas rov.

Själva träffen är alltid välbesökt och har hållits så länge jag kan komma ihåg. Den som håller i trådarna är Lars Wendel och träffen avhålls på Norbergs flygplats Bålsjöfältet dit man kommer genom att i Kärrgruvans samhälle passera igenom en av de nedlaga gruvorna komplett med lave, malmtransportörer och allt. Det är inte långt undan att man lägger i backen och undrar om man missat en skylt och kört vilse? GPS'en hjälper inte mycket till. Den är lika förvirrad den. Men man är faktiskt på rätt spår och väl framme finns både hangarer och asfaltsbana.

Innan man ens hunnit parkera stötte man på folk från Enköpingsklubben som just anlänt och hälsade välkommen med en mugg kaffe. Väldans bra start på dagen och solen sken från klar himmel. Inte blev det sämre när Per Findahl kom inrullande och förutom sina friflygsgrejor plockade fram ett par glasfåglar ur skuffen. Glasfåglar är alltså linstyrda combatplan. Han skulle bjuda på uppvisning så fort sonen kommit på plats. Den mannen har många strängar på sin lyra verkar det som.

På väg in till fältet stod en annan gammal bekant. F.d. klubbkompisen Per Hultén med hustru Roya vid ett försäljningsbord. Per hade utökat verksamheten med att också sälja fiskedrag och Roya hjälpte Birgitta (som inte ville bli fotograferad eller uppge sitt efternamn) med att sälja tagetesplantor för 3 kr styck. Måhända var hon rädd att skattmasen skulle granska den enorma förtjänsten :-)

Det blåste skapligt vilket lade sordin på flygandet, men Bosse Gustafsson från Västerås räds inte vindarna utan tog till väders med sin JA-37 Viggen. Flygningen gick alldeles utmärkt, men kastvindar tog tag i modellen vid landningen så den kom ur kurs, girade över banan där gräskanten tyvärr slöt sig runt och inte ville släppa taget om noshjulet. Ett härligt ljud har den i alla fall och om jag inte minns fel sitter det en Wren Mv54 inuti.

Turbinmaskiner hade även Kristian Berggren, fast el-drivna. Hans Draken t.ex. har 6-celler som matar på en 90 mm's fläkt och det går undan det med. Kristians J-35 är en ARF-konstruktion som inte är 100% skalariktig. Exempelvis har den 4-kantigt utblås. Så Kristian struntade i en förebild och färgsatte modellen enligt eget tycke samt försåg den med infällbart landningsställ. Trots ARF blev det en hel del pill innan den blev flygklar.

Men ska man prata fart bjöd Patrik Johansson på en svindlande upplevelse med sin lilla Bajo Jet. Modellen har inget landningsställ utan Patrik handstartar den genom att hålla den upp-och-ner i typ 60-70 graders vinkel. Trycket från motorns placering gör att modellen vill dyka, men i och med att den hålls upp och ner i vinkel rätar den upp sig och stiger rakt upp. Patrik håller alltså ett stadigt grepp om kroppen men har inte en chans att hålla kvar när motorn spolat upp förbi halvfart. Det är bara att släppa och låta den sticka iväg samtidigt som Patrik får en värmedusch från blåslampan. Motorn som är en Lambert mikroturbin knuffar på rejält och redan vid tomgång snurrar den med 100.000 varv per minut. Patriks Bajo Jet är klockad för 475 km/tim men denna gång flög han den "bara" i 450. Det var ingen större mening att försöka fånga något av den med en stillbildskamera. Modellen försvann ur sikte så fort man fick skott på den. Patrik bankar den i 375 km/tim och eftersom den är så liten och går så fort brukar Patrik vicka den lite grand för att få en uppfattning om modellens läge i luften. Tappar han den helt och hållet får han ha is i magen och visualisera flygningen tills han får syn på den igen. Patrik flyger med mycket expo eftersom modellen förflyttar sig med 125 meter per sekund och i den farten vill man inte ha den för känslig på rodren. Det är tillräckligt adrenalinpumpande ändå.

Per Findahl skulle förstås inte enbart flyga linstyrt utan han och några till hade en liten uppvisning med F3K-modeller som är handkastade friflygsmaskiner helt utan motor. Vingen har utskott längst ut vilket man grabbar tag i och med en diskussving hivas modellen upp så högt man klarar av. Värstingarna klarar runt 70 meter. Även med mindre höjd räcker det till för att sniffa runt i omgivningen och leta termik. Hittar man en blåsa kan man sen flyga i princip hur länge som helst.

Speaker var Per Nilsson som hade med sig en octocopter. En rejäl 8-motors drönare som i ärlighetens namn inte bör klassas som normal hobbyverksamhet. Per använder den i jobbet och tar bilder för stora byggfirmor som med hans foton som underlag skapar information över hur det färdiga projektet kommer att te sig ut. Dessutom ligger hans pjäs i en prisklass en bra bit över vad vanliga normala hobbyidkare kan tänka sig spendera på sin hobbyverksamhet. Startvikt 6,7 kg. Flygtid 10 min.

Peter Wik från Vansbro och hans kompisar stod för helikoptrandet på träffen. Jag sticker gärna ut hakan och påstår att Peter är landets mest välflygande modellhelikopterpilot när det gäller avancerad flygning. Då Peter flyger ser man när en manöver tar slut och nästa tar vid. När man tittar på de flesta andra som flyger 3D ser det ut från åskådarens horisont mest som ett våldsamt ryckande i spakarna. Förstås oerhört skickligt utfört, men man vet aldrig om det var menat eller bara blev så? När Wiken är i luften går det så lugnt och harmoniskt trots att det går undan. Dock fick vi den här gången inte se hans spektakulära autorotationslandningar eftersom han inte flugit in helin han skruvat ihop under natten för att ha nånting med sig till träffen. Kolla t.ex. detta videoklipp när Peter premiärflyger sin Soxos 800.
En av de andra helipiloterna var Ronne Olsson från Sala som tvärt emot alla andra började med el-drivna helisar och nu håller på att gå över till metanol. Han hade med sig en gammal Raptor 50 han fått tag på som Peter såg till att den blev inställd till belåtenhet. Den matades med 80/20-soppa, så det luktade modellflyg precis som förr i världen.

Samtidigt med att Per Findahl flög lincombat bjöds det också på R/C-combat där tre modeller försökte tugga i sig varandras serpentiner. Då de höll till en bit bort var det svårt att få en uppfattning om hur nära varandra modellerna flög, men det såg i alla fall ut som att någon lyckades göra ett klipp. I normalfallet flyger man 8 modeller i varje heat och då brukar det hända en del både på gott och ont.


Slutligen flög Erik Huss en linstyrd Peace Maker. En modell av George Aldrich. Alltså samma konstruktör som skapade den berömda stuntmodellen Nobler. Eriks Peace Maker flög fint men vingen var fastsatt med gummisnoddar vilket inte var så lyckat. När han buntade låg hela belastningen på gummisnoddarna vilka släppte och kroppen separerade från vingen vilken snyggt kom dalande efter att kroppen tagit mark. Inga skador mer än en reva i klädet. Det hade i princip varit möjligt att sätta dit fler gummisnoddar och fortsätta flygandet. Erik tyckte dock det var bäst att först göra fast vingen på ett förnuftigare sätt.

Förvånansvärt mycket folk hade kommit till denna träff. Man fick nästan känslan av ett Barkarby Skaladagar fastän i mindre format. Men en verkligt trevlig dag i Norberg blev det även om man kunnat önska sig lite mindre vind. Hur som helst regnade det inte denna gång, men dagen innan såg det verkligen hotande ut. Hagel och stormbyar förhindrade att man kunde packa bilen kvällen innan.

Slutligen, när man åker från Bålsjöfältet och ut på stora vägen i samhället Kärrgruvan står en skylt Polhemshjulet. Gör man sig omaket att svänga ner där blir man varse att Christopher Polhem i slutet av 1600-talet konstruerade Sveriges första push-pull-system och det finns rester av hans konstruktioner runt om i Bergslagen. Just denna anläggning är byggd år 1876 enligt Polhems principer trots att det då fanns ångmaskiner som kunde göra samma arbete. Men Polhems push-pull-system var mer ekonomiskt.
Det är ett vattenhjul med femton meters diameter som via en stånggång drev en vattenpump vid Svinryggens gruvor strax intill ända fram till 1920-talet.
Svinryggens gruvor är förresten värda ett besök de med. Man går längs en stig med stora vattenfyllda gruvhål med grönt vatten på ömse sidor. Man behöver inte ha mycket fantasi för att föreställa sig hur det en gång måste ha varit att arbeta där.
Vattnet som drev Polhemshjulet leddes fram via en grund 3 km lång kanal från Bålsjön. Sista biten var en vattenränna högt ovanför marken fram till hjulhuset.
Principen är exakt densamma som de länkar vi använder. Bara att tänka sig vattenhjulet som ett servo. Man kan konstatera att de varit noga med att se till att länkarna är styvt upphängda så utslaget från ena änden till den andra inte försvinner i form av att konstruktionen böjer sig, samt man att minimerat glappet för att så mycket som möjligt av den ursprungliga rörelsen når slutdestinationen. När man behöver byta riktning använder man ett vinkelok precis som vi gör. Fast Polhems är av modell större. Mycket större. Hur som helst klart sevärt. Förresten är hela bygden full av minnen från gruvbrytningens epok. Det går lätt att spendera en dag i trakterna runt Norberg för den som är intresserad.

Dan Johansson från MFK BusyBee på uppdrag av SMFF ©